The Carrie diaries

Så nu har uppföljaren till Sex and the city haft premiär på tv, ursäkta mig för det är ju inte en uppföljare utan en så kallad "prequel". Detta innebär att serien utspelar sig innan Sex and the city, vi möter en Carrie Bradshaw som går i high school i en ort som ligger utanför New York.

Lite som Carrie har under hennes vuxna liv så har hon några nära vänner som hon förlitar sig på, två tjejkompisar och en killkompis som jag starkt misstänker kommer att komma ut under seriens gång, det var lite väl uppenbart. Sebastian heter killen som Carrie har en "thing" för, dock troligtvis inte utan komplikationer.

Jag har sett en del avsnitt av Sex and the City samt näst intill blivit tvingad att se bägge filmerna och jag förstår inte riktigt fenomenet runt serien. Men å andra sidan är det så att Sex and the city är inte riktat mot killar utan målgruppen var/är tjejer och kvinnor. Jag tror inte att alla som följde Sex and the city slaviskt under de år som den visades kommer att följa The Carrie diaries för den känns som om man riktar sig till lite yngre tittare. Serien känns solid och fast förankrad i vad man kan förvänta sig av en high schoolserie eller liknande. Dock gillar jag hur man tar fram charmen med 80-talet med dess musik och ganska roliga modet som fanns då.

Det verkar att serien kommer att skilja sig åt en del från boken om man har läst den så har inte för höga förhoppningar att den kommer att följa boken utan serien kommer att göra sig ett eget namn.

Min personliga åsikt är att Gossip Girl har fått en värdig ersättare och att en ny generation tv-tittare kommer att få stifta bekantskap med Carrie Bradshaw under hennes händelserika high school år, för let's face it man gör inte ett drama utan drama och det som jag sett av Sex and the city så var det att där fanns det drama överallt så The Carrie diaries har något att leva upp till.

Melodifestivalen 2013 första delen

Satt och tittade på Melodifestivalen igår så som många andra gjorde igår kväll. Gina och Danny gjorde ett riktigt bra jobb, den som säger något annat kan väl försöka ställa sig själva scen och framför kameran för ca ett par miljoner tv-tittare, inte så himla lätt kanske. Men de var oerhört proffsiga och det kändes naturligt på något sätt. Låtarna var väl inte så euforiska precis igår och inte alla föll mig i smaken precis. De jag gillade var David Lindgrens Skyline, Cookies and Beans Burning Flags och Michael Finer & Caisa We're still Kids.

Veckans sämsta låtar står Eric Gadd, Jay Jay Johanson, Mary N´Diaye för. Den sistnämndas kommer småkidsen att gilla men usch va dålig den var, jag stängde av ljudet på tv efter första refrängen klarade verkligen inte av att höra mer av den. Eric Gadds låt är precis samma material som han brukar spotta ur sig så det var inga nyheter utan en mer gäspning men med en okay refräng. Jay Jay Johanson låt var en verkligen blek historia och jag kan inte säga att jag har lyssnat på hans musik innan så det är svårt att jämföra han med hans tidigare material. Men bra var låten inte.

Yohio's Heartbreak Hotel var lite uppfriskande och överraskande akt, lite upplyftande att en kille som ser ut som en liten japansk manga figur går ut och äger scenen som han gjorde, jag satt mer och tittade på framträdandet än lyssnade på låten, så nu vet jag inte om den var bra eller dålig. 

Men det som var höjdpunkten igår var mellanakten, den var riktigt bra och en helt klart musikalinspirerad akt som satt som en handske på handen. Är det något som SVT har slipat på så är det mellanakterna som år efter år står i en klass för sig. Bra gjort SVT.

Mortal Instruments city of bones

Jag har börjat läsa Mortal Instruments: City of bones skriven av Cassandra Clare och har kommit en bit in i boken. Den handlar om 16-åriga Clary som på en nattklubb träffar på The Shadowhunters för första gången. The Shadowhunters är en grupp som jagar olika slags demoner med hjälp av vassa vapen och olika tatueringar. Jace, Isabelle och Alec som är medlemmar i The Shadowhunters undrar från början vad det är för vanlig tjej som kan se dem när de utför deras jobb, för demonerna är bara synliga för vissa personer fast de finns överallt. Clary blir snart indragen i deras kamp då hon och hennes mamma blir attackerad av demoner, mamman blir troligtvis bortförd och Clary blir attackerad när hon kommer hem. Så börjar boken och så långt i handlingen har jag kommit men jag måste säga att jag gillar upplägget och hoppas att resten av boken är lika gedigen. Om boken håller ungefär samma nivå så kommer jag troligtvis vara nöjd efter ha läst sista sidan.

Jag gillade boken snabbt när jag började läsa och har haft lite svårt att lägga från mig den. Boken finns inte översatt till svenska men till finska, norska och danska är den översatt till. Lite underligt att man inte har översatt den till svenska och framförallt nu när bioversionen är på gång. Filmen har premiär i Augusti så en svensk översättning är troligtvis på gång om inte annat så kanske efter att filmen haft premiär. Trailern till filmen finns på youtube bara att slå på "mortal instruments city of bones"(eller trycka på titeln bredvid så kommer ni direkt till den officiella trailern). Så orkar man inte läsa boken får man vänta tills filmen går upp på biograferna. Detta är också ytterligare ett exempel på en bok som blir film och som följer andra urban fantasy böcker som t.ex. Twilight som mer eller mindre har sett till att intresset för den genren har ökat rätt mycket.

Som avslutning: Jag kan redan nu rekommendera Mortal Instruments om man vill drömma sig bort lite från vardagens bestyr. Den är välskriven och bör troligtvis läsas på engelska dock finns den som sagt inte på svenska men i de allra flesta fall så är böcker bättre på det språk de skrivits på, men den fungerar oavsett om man är nybörjare eller en mer van läsare av engelska språket. God läsning.

jullåtar

Jullåtar, jullåtar och åter jullåtar. Vilken är den bästa jullåten? Går det ens att säga vilken som är bäst, jag kan inte säga vilken låt som är bäst dock finns det flera som är bra. Det tråkiga med jullåtar är att de bara spelas i December och då så ofta att man efter någon vecka redan har tjatat ut dem. Dessa sköna jullåtar bör avnjuts bäst i gott sällskap. Så om jag skulle göra en lista på jullåtar så skulle den kunna se ut så här:


What if - Kate Winslet
Millenium Prayer - Cliff Richards
Saviour's Day - Cliff Richards
En Julsaga - Lotta Engberg och Sven Wolter
Oh Come All Ya Faithful
Deck the halls - med Katherine Jenkins
Carol of the bells
A baby changes everything - Faith Hill

Battlestar Galatica 2004

Det är en remake av Battlestar Galactica från 70-talet fast bara tusen gånger bättre. I och med att jag haft nöjet av att se bägge så kan jag lugnt säga att det inte ens går att jämföra de två för så olika är de.

Så det hela börjar med att freden mellan de 12 kolonierna och cylonerna bryts genom en total kärnvapenattack på alla planeter som total förstör hela det kolonianska samhället samt en all out attack på rymdflottan som förintas näst intill helt. Bara det pensionerade skeppet Battlestar Galactica överlever genom att man inte har datorerna i nätverk utan att varje dator är en ensam komponent vilket gör att cylonerna inte kan slå ut dem. Man samlar ihop överlevande från kolonierna och får ihop drygt 50 000 överlevande på olika skepp och påbörjar sökandet efter den tretton kolonin Jorden samt att man flyr undan Cylonerna som jagar de sista överlevande.

Gillar man inte blod så är den här serien inte för dig, då det är lite äckelvarning i vissa avsnitt. Inte så att man visar inälvor med mer men det är en hel del blod samt rätt grafiskt våld som dock är realistiskt utfört men inte speciellt överdrivet. Galactica leds av befälhavare William Adama, XO Colonel Tigh, piloterna Kara Starbuck Thrace, Lee Adama son till William Adama. Koloniernas president är Laura Roslin som kräver att militären skall som alltid vara led av den civila ledningen så från början är den en konflikt mellan Adama och Roslin om just detta. William Adama spelas av Edward James Olmos, Colonel Tigh av Michael Hogan, Lee "Apollo" Adama av Jamie Bamber, Kara "Starbuck" Thrace av Katee Sackhoff och Laura Roslin av Mary McDonnell.

Min åsikt är att serien är grym och även om man inte gillar scifi så erbjuder Battlestar Galactica mer än bara den genren utan är en karaktärsdriven serie som greppar tag i en och inte vill släppa taget i första hand. Klart att en stor del av serien utspelar sig i rymden då de letar sig fram mot den trettonde kolonin men jag kan utlova en hel del spacebattles för alla er som gillar detta men även en hel del drama men även komiska inslag. Alla delar gör detta till en bra serie, hade den utspelat sig på jorden med en annan backstory så hade den funkat för det är inte alla fighter mellan rymdskeppen, mellan människor och maskiner som gör serien utan det är karaktärerna samt de som skriver materialet som skådespelarna som spelar ut så bra som gör serien till det den har blivit, en kultklassiker. För alla som gillar Star Wars och framförallt den mörkare The Empire Strikes Back kommer absolut att gilla Battlestar Galactica och dess realistiska råa ton.

Doctor Who

En av de serier som gått längst på tv är den brittiska serien Doctor Who, en sci-fi serie som handlar om en tidsresenär som kallas för The Doctor av sina medresenärer. Han använder John Smith som ett alias när han är på jorden och behöver ett vanligt typ svenssonnamn för att inte dra uppmärksamhet till sig. Han är en problemlösare och lyckas ofta med att sätta sig själv eller sina medhjälpare i knepiga och ofta farliga situationer. Serien började gå redan 1963 och gick fram till 1989 och tog sedan farväl under nästan 16 år, 2005 återstartades Dr Who av BBC och under ledning av Russell T Davies. Nu är man inne på sin 31:e säsongen och den 11:e inkarnationen av The Doctor som spelas av Matt Smith. Skådespelare som gestaltat The Doctor genom åren är :

1. William Hartnell (1963–1966)
2. Patrick Troughton (1966–1969)
3. Jon Pertwee (1970–1974)
4. Tom Baker (1974–1981)
5. Peter Davison (1981–1984)
6. Colin Baker (1984–1986)
7. Sylvester McCoy (1987–1989,1996)
8. Paul McGann (1996)
9. Christopher Eccleston (2005)
10. David Tennant (2005– 2009)
11. Matt Smith (2010– ?)

Bakgrund
Det hela börjar med att The Doctor är en underlig figur, avfälling och äventyrare som reser runt i sitt rymdskepp som i och för sig inte rätt ord för den är även en tidsmaskin, The Tardis, (Time and Relative Dimension in Space). The Tardis har en felande Kameleontkrets som gör att skeppet alltid ser som en engelsk blå polisbox, The Tardis är större på insidan än på utsidan vilket har lett till lite roliga reaktioner från folk. Om den fungerat rätt så skulle The Tardis smälta in i bakgrundsmiljön utan problem. The Doctor kommer från en planet vid namn Gallifrey, men The Doctor har en förkärlek till mänskligheten och jorden, vilket inte alltid har uppskattas av hans egna folk, The Timelords.

The Doctor har en unik egenskap som alla Timelords har och det är att de kan när de är döende kan pånyttfödas där processen läker kroppen som tar en ny skepnad. En timelord har tolv regenereringar innan de slutligen dör. Hmm tänk att kunna ändra sitt utseende strax innan man dör och fortsätta leva. 

Det andra som The Doctor behöver är medhjälpare eller medresenärer, The Companions. Han är inte bra på att resa själv utan behöver någon som kan hjälpa honom att hålla fötterna på golvet och så han inte blir för cynisk eller för våldsam. Det har påpekats många gånger under den nya serien som startade 2005 att The Doctor inte gjord för att resa ensam. Några kända medresenärer genom åren varit Susan, Sarah Jane Smith, Teagan, Romana, Rose Tyler samt The Ponds (Amelia och Rory).

Fiender
Genom åren har The Doctor samlat på sig fiender som The Daleks, The Cybermen, The Sontarens, och givetvis The Master. The Daleks räknas som den ras som är The Doctors största fiende och deras hat mot alla andra raser som de anser inte vara rena skall utplånas. The Cybermen har en liknade filosofi men de vill uppgradera genom att skilja hjärnan från kroppen och sätta in den i en plåtkropp. The master är The Dotcors nemisis och han ser sig själv som en gud.

Out TV

Vad är Out Tv? Det kan man nästan gissa på namnet, det är en kanal som riktar in sig på hbt publiken och går att hitta hos ComHems utbud. Lite konstigt att det inte finns hos andra leverantörer. Ska jag erkänna så är Out Tv en av de kanaler som jag ser på mest här hemma i och med att jag tillhör hbt världen genom att vara homo, inget jag skäms för snarare tvärtom. Tillhör man den procentsats av befolkningen som identifierar sig som homo, bi eller trans så är det självklart att det ska finnas åtminstone en tv-kanal som är inriktad för denna grupp människor.  Det där lät inget bra och jag vägrar att säga livsstil för då låter det som om det är något man väljer att vara vilket det inte är. Man föds med dessa underbara egenskaper, det ligger i generna på något sätt. Det är bara att kolla in dokumentären som John Barrowman deltog som försökskanin samt att han åkte och intervjuade folk som dels var helt vanliga människor samt lärda inom ämnet så att säga.

Åter till ämnet, det är lätt att sväva ut ibland. Out Tv visar serier som t.ex Queer as folk US version, Mile High, Bonkers, Torchwood med mer. Vissa serier är lite smått galna och sjuka men rätt härliga, sen finns det serier som jag absolut inte förstår mig på alls som t.ex Julias Tango, någon holländsk smörja som inte ger mig något alls. Den är riktigt ointressant på ett sätt som få serier kan vara, nu dissar jag verkligen inte alla holländska serier men den här är ingen höjdare precis. Så vad ska man förvänta sig av en kanal som är rätt nischad?? Ja i många fall har jag blivit glatt överraskad då man faktiskt har visat underhållande serier samt filmer men även fått in lite konserter som andra kanaler inte kommer att visa. Jag gillar OutTv och hur de försöker utan att peka allt för mycket på att det finns alternativ till mainstream tv och det största pluset är att kanalen är reklamfri, åtminstone just nu man vet inte vad som händer i framtiden. Men är du gay, bi eller trans och har ComHem så kan jag rekommendera OutTv som ett alternativ, dock ha inte för höga förväntningar på vissa av serierna utan ta det för vad det är.

Last Resort

Spoiler: Läs inte detta om du inte vill veta handlingen i första avsnittet av Last Resort, det mesta visas i trailern för serien som finns på bl a. youtube.com

Last Resort är en ny action/drama serie som går på ABC i USA som jag kan rekommendera att kolla på när den kommer till svensk tv. Serien börjar ombord på den amerikanska ubåten USS Colorado som tar upp ett gäng Navy Seals som utfört ett hemligt uppdrag i Pakistan. På vägen från upphämtningen får man en order att avfyra fyra st robotar laddade med kärnvapen mot mål i Pakistan. Colorado förbereder avskjutningen men då ordern inte kommer från officiella kanaler utan från ett gammalt oskyddat system som bara ska användas om Washington D.C har blivit angripits och blivit förstört. Då befälhavaren Marcus Caplin börjar ana ugglor i mossen så vill han ha ordern auktoriserad genom officiella kanaler möts han av någon som han inte erkänner vara i en sådan position. Han blir beordrad att stiga åt sidan och låta XO Sam Kendal ta över men när även Kendal vägrar att avfyra missilerna utan att få tala med en någon vars auktoritet som han erkänner blir USS Colorado beskjuten av en annan ubåt som visar sig vara amerikansk, USS Illinois. Man lyckas undkomma att bli träffade av roboten genom en undanmanöver men roboten detonerar nära Colorado som skadar ubåten lätt och ett antal besättningsmän mister sina liv. Colorado tar sin tillflykt till den lilla ön Sainte Marina som har en taktisk fördel genom en signalstation för Nato. Genom denna får de öron och ögon vad som händer runt omkring dem. När amerikanska bombplan upptäcks vara på väg mot ön tar Kapten Chaplin ett beslut att avfyra en missil med kärnvapen mot Washington D.C för att markera att attacker mot ubåten eller ön kommer inte att tolereras och påminner att man har ett antal missiler laddade med kärnvapen, missilen man avfyrar låter man passera rakt över huvudstaden och detoneras sedan i Atlanten på säkert avstånd men inom synhåll för både Washington D.C och NewYork. Chaplin informerar att ön är under beskydd av The Colorado och att en skyddszon på 200 miles upprättas runt ön som kommer att patrulleras av ubåten. Genom denna handling blir man stämplade som landsförrädare och terrorister av den amerikanska regeringen. 

Min åsikt är me like, jag är lite svag för detta tema. Jag gillar Rött hav(crimson tide) med Gene Hackman och Denzel Washington som har lite samma tema men det är en film och detta är tv. Jag tycker att man lyckas bra med första avsnittet och man dras med i handlingen, man blir nyfiken på fortsättningen. Jag tycker att skådespelarna gör ett briljant jobb med sina karaktärer. Nu får man hoppas att det blir bra storys som låter handlingen rulla på utan att det blir tråkigt och förutsägbart. Jag hoppas att serien får en hel säsong dock verkar den kosta en del att producera och tittarsiffrorna har varit lite sådär enligt ryktena. Dock är det många serier som fått sett sina tittarsiffror gå ner men i Usa räknar man även de som streamar genom kanalernas hemsida sen styr vilka åldersgrupper de vill nå. Min rekommendation är att se den om inte annat så är det snygga killar och tjejer i uniform;), det borde vara skäl nog. Men seriöst, bra början, storyn håller hela vägen ut i första avsnittet, kvalitétskådisar i Andre Braugher, Scott Speedman och Robert Patrick.

Där har vi början på Last Resort som visas innan Greys Anatomy på torsdagar i USA. 

I rollerna ser vi Andre Braugher som Marcus Chaplin, Scott Speedman som Sam Kendal, Robert Patrick som Master Cheif(COB) Joseph Prosser, Daisy Betts som Grace Shephard, 

Dido

Kommer ihåg första gången jag hörde Eminems låt Stan och undrade vilken låt han hade samplat refrängen från och det visade sig vara från Didos Thank You, strax efter kom Roswell med Here with me som titelspår. Det var denna låt som lyfte mitt intresse för Dido och hennes sköna röst. Det hela slutade med att jag köpte hennes debutalbum No Angel när det kom ut. Denna skiva snurrade ett antal gånger på hög volym hemma och trots min inte så härliga sångröst, sjöngs det med. Ska man se till kvalitén på låtarna på skivan så tycker jag att den än idag håller och låter inte som att den är inspelad 1998/99, No angel släpptes i USA 1999 men i Europa och resten av världen i 2001.

Hennes två första album håller en bra nivå trots några mindre bra låtar på andra albumet, vilka jag har otroligt svårt att gilla. Kan man jämföra Dido med t.ex Adele, ja det kan man genom gemensamma nämnaren kärlek som tar slut med allt det innebär och start på något nytt. Hela No Angel albumet är som en stor terapisession som tar tag i en och släpper inte greppet innan sista tonen dör ut med låtar som Here with me, Hunter, Don't think of me, My lover's gone, Thank you. Samma tycker jag går för Adeles album 21 där låtar som Rolling in the deep, Turning Tables, Someone like you, Set fire to the rain, Rumour has it trycker ner sina klor och håller en fast i ett järngrepp och man vill bara ha mer och mer.

Didos andra album Life for rent är inte lika stark som hennes debut album dock har albumet två riktigt starka låtar White Flag och Life for rent. Ett par andra låtar som jag gillar från skivan är Don't leave home, See The Sun och This land is mine. Lite synd att andra albumet inte alls blev lika starkt som första, Dido försöker ta ut svängarna genom att försöka med mer seriösa låtar både textmässigt och med en annan ton i musiken, det lyckas sådär. Det som hon lyckades så bra med på första skivan kom inte med till andra skivan och nästa album har jag inte alls fått någon feeling för. Det är lite trist för Dido är en utmärkt sångerska och låtskrivare.

Här kommer mina favoriter bland Didos låtskatt och tyvärr ser denna lista ut att ha hämtats från topplistorna då låtar som Here with me, Life for rent och White flag gick rätt hyfsat i Sverige.

Here with me
White Flag
Hunter
Life for rent
Don't think of me
Thank You
Stan(Eminem)
All you want

James Bond tema

James Bond, denna legendariska agent som skildrats i många filmer sen 1960-talet. Mina absoluta Bondfavoriter är Licence to kill, Goldeneye, Goldfinger. Dessa tre filmer har dessutom några av de bästa ledmotiven i serien förutom några av de bättre handlingarna. Man kan inte anklaga Bondfilmerna att vara svåra att förstå utan de är ren underhållning. Filmerna har bytt skepnad under årens gång beroende på vilken skådespelare som spelat Bond, Sean Connery var lite mer allvarlig med vissa roliga punchlines, Roger Moore gjorde Bond mer komisk samt lättsam på bekostnad av handlingen i filmen, Timothy Daltons Bond blev återigen en allvarlig agent där handlingen fick mer utrymme. Brosnans Bond blev en blandning av Connerys och Moores med mer actionfyllda filmer. Den nuvarande Bond spelas av Daniel Craig och Bond har fått en allvarligare och mer realistisk ton, en Bond för framtiden.

När det gäller musiken så är signaturmelodin till James Bond skriven av Monty Norman men orkestrerats av John Barry och är en av de mest kända titelsignaturerna från filmvärlden, det är inte bara den signaturen som har blivit känd utan ledmotiv från diverse filmer har blivit storsäljare och legat högt på topplistorna. Det är hyfsat lätt att identifiera vilket årtionde vissa låter tillhör för de är så tidstypiska i sitt sound. Producenterna bakom Bond har varit duktiga på att få fram kända artister som framför ledmotiven genom åren dock finns det undantag. Man har haft storheter som Madonna, Paul McCartney & The Wings, Tom Jones, Shirley Bassey, Nancy Sinatra, A-Ha, Duran Duran, Alicia Keys & Jack White.

Till årets Bondfilm Skyfall är det Adele som sjunger ledmotivet och det är en tillbakagång till de mer sköna stora bombastiska ballader som är förknippats med 60-talets Bondfilmer.

Mina favoriter:
Shirley Bassey - Goldfinger
Tina Turner - Goldeneye
Adele - Skyfall
Paul McCartney and The Wings - Live and let die
Gladys Knight - Licence to Kill

De som jag tycker minst om:
Sheryl Crowe - Tomorrow never comes
Lulu - The man with the golden gun
Carly Simon - Nobody does it better