The Carrie diaries

Så nu har uppföljaren till Sex and the city haft premiär på tv, ursäkta mig för det är ju inte en uppföljare utan en så kallad "prequel". Detta innebär att serien utspelar sig innan Sex and the city, vi möter en Carrie Bradshaw som går i high school i en ort som ligger utanför New York.

Lite som Carrie har under hennes vuxna liv så har hon några nära vänner som hon förlitar sig på, två tjejkompisar och en killkompis som jag starkt misstänker kommer att komma ut under seriens gång, det var lite väl uppenbart. Sebastian heter killen som Carrie har en "thing" för, dock troligtvis inte utan komplikationer.

Jag har sett en del avsnitt av Sex and the City samt näst intill blivit tvingad att se bägge filmerna och jag förstår inte riktigt fenomenet runt serien. Men å andra sidan är det så att Sex and the city är inte riktat mot killar utan målgruppen var/är tjejer och kvinnor. Jag tror inte att alla som följde Sex and the city slaviskt under de år som den visades kommer att följa The Carrie diaries för den känns som om man riktar sig till lite yngre tittare. Serien känns solid och fast förankrad i vad man kan förvänta sig av en high schoolserie eller liknande. Dock gillar jag hur man tar fram charmen med 80-talet med dess musik och ganska roliga modet som fanns då.

Det verkar att serien kommer att skilja sig åt en del från boken om man har läst den så har inte för höga förhoppningar att den kommer att följa boken utan serien kommer att göra sig ett eget namn.

Min personliga åsikt är att Gossip Girl har fått en värdig ersättare och att en ny generation tv-tittare kommer att få stifta bekantskap med Carrie Bradshaw under hennes händelserika high school år, för let's face it man gör inte ett drama utan drama och det som jag sett av Sex and the city så var det att där fanns det drama överallt så The Carrie diaries har något att leva upp till.

Melodifestivalen 2013 första delen

Satt och tittade på Melodifestivalen igår så som många andra gjorde igår kväll. Gina och Danny gjorde ett riktigt bra jobb, den som säger något annat kan väl försöka ställa sig själva scen och framför kameran för ca ett par miljoner tv-tittare, inte så himla lätt kanske. Men de var oerhört proffsiga och det kändes naturligt på något sätt. Låtarna var väl inte så euforiska precis igår och inte alla föll mig i smaken precis. De jag gillade var David Lindgrens Skyline, Cookies and Beans Burning Flags och Michael Finer & Caisa We're still Kids.

Veckans sämsta låtar står Eric Gadd, Jay Jay Johanson, Mary N´Diaye för. Den sistnämndas kommer småkidsen att gilla men usch va dålig den var, jag stängde av ljudet på tv efter första refrängen klarade verkligen inte av att höra mer av den. Eric Gadds låt är precis samma material som han brukar spotta ur sig så det var inga nyheter utan en mer gäspning men med en okay refräng. Jay Jay Johanson låt var en verkligen blek historia och jag kan inte säga att jag har lyssnat på hans musik innan så det är svårt att jämföra han med hans tidigare material. Men bra var låten inte.

Yohio's Heartbreak Hotel var lite uppfriskande och överraskande akt, lite upplyftande att en kille som ser ut som en liten japansk manga figur går ut och äger scenen som han gjorde, jag satt mer och tittade på framträdandet än lyssnade på låten, så nu vet jag inte om den var bra eller dålig. 

Men det som var höjdpunkten igår var mellanakten, den var riktigt bra och en helt klart musikalinspirerad akt som satt som en handske på handen. Är det något som SVT har slipat på så är det mellanakterna som år efter år står i en klass för sig. Bra gjort SVT.